Gabriella Denice Baath Lundmark

Jag tänker mycket på framtiden. Ni som följt min vanliga blogg vet redan om det antar jag. Innan jag tog studenten var det jobbigt, framtiden skrämde mig och från och till stängde jag mig ute. Jag har alltid vetat vad jag vill göra i livet och trots att jag egentligen tror på mig själv så blev jag förvirrad.
Tänk om jag inte skulle lyckas? Tänk om jag alla i min omgivning skulle fortsätta att växa samtidigt som jag står still? Tänk om jag inte skulle klara av högskolan? Tänk om jag skulle tappa motivationen? Tänk om min drivkraft skulle ta slut och tänk om jag skulle nöja mig med halvdant?

Det som skrämmer mig som mest är att jag vid 60 års ålder ser tillbaka på mitt liv och inser att jag sumpade det. Inte själva livet men ni vet, vägarna jag valde och så vidare.
På avslutningen, dagen innan själva studenten sa en lärare till oss '' Det enda man ångrar när man blir gammal är det man aldrig gjorde''. Givetvis kommer jag förmodligen, precis som alla andra, att ångra att jag inte gjorde en hel del men jag vill inte ångra stor saker, inte ångra stora, viktiga och betydelsefulla saker. Jag kan ångra att jag aldrig flög helikopter och jag kan ångra att jag aldrig besökte Egypten men jag kan tametusan inte ångra att jag valde fel studieinriktning eller fel jobb eller fel man.  Seriöst, hur många svenskar tror ni är missnöjda med sitt arbete? Hur många svenskar tror ni är sambos bara för det är lättast så?, bara för att de har barn, hushåll och lån tillsammans? Jag tror den siffran är skrämmande hög. I framtiden vill inte jag vara en av dem som gör siffran högre. Så mycket vet jag.

Jag tror att dock att allt detta hör till, studenten är lika med ett lätt sammanbrott.
Nu så här i efterhand känns det däremot förvånansvärt bra. Jag är fortfarande rädd för att misslyckas men jag har ju för sjutton hela livet på mig att faktiskt lyckas.

Jag vet inte hur allt kommer att se ut i framtiden och egentligen är det bara slöseri med tid att gå runt och oroa sig. Så länge jag gör det som känns rätt borde det gå bra. Jag hoppas att det går bra.

Jag tänkte faktiskt börja med att lägga in ett inlägg från min vanliga blogg, ni som inte sett eller läst det tidigare, gör det. Det som skrivs är tänkvärt.


Never let the fear of striking out keep you from playing the game

You can do anything!
Det är sant, tro det eller ej men de är det. Du kan vara vem du vill och du kan göra vad du vill! Det slog mig här om veckan. Andra kanske redan har förstått det men det hade inte jag. Studenten har fått mig att tänka mycket på framtiden och jag har väl precis som alla andra fått höra det tusentals gånger, '' Du är ung, du har framtiden framför dig! Du kan göra vad du vill med ditt liv'' och så vidare... Yeah right, vilken klyscha! Jag trodde verkligen att det var en klyscha. Nu har jag börjat tänka om. Helt jävla seriöst, vad är skillnaden på mig och Obama? Okej, jag vet att jag jämför mig själv med USAs president. Jag vet att Obama styr världens mäktigaste land samtidigt som jag inte styr någon annan än mig själv. Men det är just det. Jag styr mig själv!. Om jag vill bli USAs president om 20 år så kan jag bli det. Om jag kämpar tillräckligt hårt, vill tillräckligt mycket, så kan jag väl tametusan också lyckas? Vad är skillnaden på mig och Obama? Är han en bättre människa än mig? Är han är bättre människa än dig? Är Obama smartare? Då ska jag plugga, läsa och studera. Är Obama mer omtyckt? Då ska jag vara snäll, rar och omtänksam. På riktigt, varför skulle han lyckas och inte jag? Varför kan han och inte du? Jag tror att alla kan! Okej, jag vill inte bli USAs president men om jag hade velat, och om du vill så go for it.

Fuck it. Gör vad du vill, plugga i 10 år till om det är de som krävs. Eller plugga inte alls men gör det som känns rätt för dig. Strunta inte i att plugga för att du inte tror att du kommer klara det, såklart du kommer! Visst, vissa är bättre på en del saker, vissa är smartare, vissa har lättare för att lära och så vidare och visst, det kan betyda att du får jobba dubbelt så hårt, anstränga dig dubbelt så mycket, möta dubbelt så många motgångar men jag lovar, de är värt det. Om 20 år kan du vara en framgångsrik jurist för att du kämpade men du kan också sitta i kassan på Ica för att du gav upp. Det är så jävla sant och jag är så jävla glad att jag har insett det. Insett det på riktigt. Det känns bra att veta att jag kan om jag vill! Oavsett mina förutsättningar så är det upp till mig. Alla kan om man bara vill. Tro på det, för de är sant!

Babydolls, jag är ledsen men jag kommer inte börja blogga här förens Emmelie slutar blogga helt och hållet eller förens jag kilar ut i världen som au pair.


Det var precis vad jag tänkte säga, tills jag ångrade mig. Jag kommer tametusan börja blogga i en egen blogg, jag kommer inte skriva om mina dagar, jag kommer inte lägga in bilder och jag kommer inte uppdatera dagligen, inte ens veckovis förmodligen. Jag kommer skriva vad jag tycker om saker och ting, lite åsikter och så vidare. Fortsätt kika in i bloggen om ni vill..