Gabriella Denice Baath Lundmark

Tänk om jag just fyllt 24. Tänk om jag just fyllt 24 år och precis ska flytta hemifrån. Jag och min pojkvän. Vi ska flytta in i en större tvåa som ligger lite närmare stan. Jag jobbar på ett fik i Stockholm. Just nu sitter jag på golvet och ser mig omkring. Kläder, böcker, tavlor, allt ligger i en stor röra på golvet och där sitter jag, jag, alla mina prylar och ett flertal flyttkartonger. Nu gäller det att sortera. Vad ska med, vad ska vara kvar och vad ska slängas? Just när röran är som allra störts så ser jag glimten av min bok. Min guldiga bok, min hemliga bok, min dagbok, kalla det vad du vill men där låg den. Jag köpte den för över fem år sedan men på den senaste tiden har jag inte lagt så mycket energi på den. Jag började bläddra i boken. Jag hittade texter där jag skrivit om hur mycket jag vill lyckas i livet. Jag läser hur desperat jag är. Jag läser om mina barnsliga drömmar och om mitt dumma tänkande. Det är näst in till idiotiskt. Det måste det vara. Jämföra sig själv med Obama, klart det var befängt! Egentligen var det mest peppande ord. Ord som jag matade in i min hjärna tills jag trodde på dem. För visst gjorde jag det!
Men nu är jag äldre. Vuxnare. Nu är jag inte ung och naiv. Jag är realistisk. Jag är verklighetssinnad och saklig. Nu kan jag skilja på mina drömmar.

Hm! Skratta bäst ni vill, men måtte jag aldrig bli realistisk, verklighetssinnad eller saklig. Aldrig någonsin.

                              _                                                                                                 _
                             ||

-Hur mår du?

-Jo tack, det är bra!

-Härligt.

-Hur är det själv?

-Jodå, det är bra med mig också.

Hur mår du? Allt bra? Hur har dagen varit? Simpla ord, inte sant? Hur ofta får du höra dessa ord? Dagligen, troligtvis. Hur ofta är det du som ställer frågan? Och ännu viktigare, hur ofta vill du veta? Hur ofta är du beredd på att faktiskt få höra svaret?
Jag läste i tidningen för ett tag sedan att den vanligaste fråga som ställs är ’’ vad blir det för mat?’’ strax därefter kommer frågan ’’hur mår du?’’ Det är konstigt egentligen..,hur en sån personlig fråga faktiskt kan ställas så ofta. Träffar du en bekant på bussen är det förmodligen det första du frågar. Hur är det med dig?
Vissa dagar är bra, medans andra faktiskt är lite sämre. Ibland mår man rent utav dåligt. Ändå så kommer svaret som på ackord. Jo, det är bra med mig!
Varför har en sådan personlig och faktiskt viktig fråga blivit en artighetsfras? Varför frågar man om man egentligen inte vill veta svaret? Varför frågar man när man inte ens brys sig? Det känns falskt. Det är ju bara tomma ord. Tomma ord som du vräker ur dig av artighet. Svaret är ju egentligen också lika falskt. Svaret har inge värde, precis som frågan. Hur kan det vara så?

Det är som om att jag desperat skriver ett inlägg för att få folk att fråga hur jag mår. För att de skulle ligga ett simpelt budskap i inlägget, som om ni skulle kunna läsa mellan raderna och förstå att jag inte alls mår bra.
Men så är det inte. Jag är lycklig och jag skrattar. Så om ni faktiskt hade undrat, undrat på riktigt, så hade svaret varit detsamma, för om jag faktiskt ska svara, svara på riktigt, så mår jag bra. Jag mår ofta mer än bra.