Gabriella Denice Baath Lundmark

Ibland är livet lite tokigt, saker och ting är upp och ner och inte riktigt som det ska. Ibland är det du som är orsaken och ibland ligger skulden hos andra. För att bearbeta allt som är kaotiskt i livet kan man gråta floder,. eller vara så arg att man nästan spricker. Eller så stänger man av. Slutar tänka och reflektera och ja, kanske till och med börjar förneka. Det är så olika för oss människor. Vi är så olika. Men det spelar ingen roll egentligen, för allt i livet är temporärt. På gott och ont. Ingen olycka varar för evigt. Alla tragedier bleknar förr eller senare och efter en tid känns sorgen inte lika smärtsam. Härligt, tänker jag., men på samma villkor är ju faktiskt också din lycka också tillfällig. Det sagolika nykära sinnestillståndet mister sin glans och det där ursnygga skoparet du köpte förra veckan är redan in-gådda och gamla. Men när allt väl kommer omkring så är de ju det som gör att vi egentligen kan skilja på känslorna. Glädje och sorg, menar jag. För hur skulle vi faktiskt kunna känna igen det där härliga lyckoruset om vi alltid upplevde det? Nästan som att sorg och smärta skulle vara ett privilegium. En förmån. Fast det är det ju inte. Det vet ju jag det.

''Det är sjukt egentligen hur lätt man kan börja tvivla på sig själv. Jag säger att jag är självsäker men motsatsen lyser motsägelsefullt igenom. Jag säger att jag är stark men kontrasterna från verkligheten är för klara. Jag måste vara en dåre som tror att jag kan lura någon av er. För visst gör jag allt för att dölja. Klackar, rak i ryggen och blicken framåt. Min röst är stolt. Jag passerar ytterdörren som att jag är på väg att erövra världen. Förlänger stegen, öka tempot. Jag passerar dig utan att röra på blicken. För du finns inte. Du finns inte så länge jag ska erövra världen. Men så fort jag kommer tillbaka in, in i mig själv, då strålar du mer än någonsin. Du går från kol till glöd och från glöd till eldsvåda. Sen släcks du. Liter av vatten väller över dig. Plötsligt så finns du inte längre. Ingen finns längre. Det är en bubbla, en bubbla som är kall. Men du kan hjälpa mig, hjälpa mig att spräcka bubblan. Spräck bubblan så jag kan finnas, spräck bubblan så du kan finnas, spräck bubblan så jag kan erövra världen. Spräck bubblan så ska jag erövra världen tillsammans med dig.''

Tänk om jag just fyllt 24. Tänk om jag just fyllt 24 år och precis ska flytta hemifrån. Jag och min pojkvän. Vi ska flytta in i en större tvåa som ligger lite närmare stan. Jag jobbar på ett fik i Stockholm. Just nu sitter jag på golvet och ser mig omkring. Kläder, böcker, tavlor, allt ligger i en stor röra på golvet och där sitter jag, jag, alla mina prylar och ett flertal flyttkartonger. Nu gäller det att sortera. Vad ska med, vad ska vara kvar och vad ska slängas? Just när röran är som allra störts så ser jag glimten av min bok. Min guldiga bok, min hemliga bok, min dagbok, kalla det vad du vill men där låg den. Jag köpte den för över fem år sedan men på den senaste tiden har jag inte lagt så mycket energi på den. Jag började bläddra i boken. Jag hittade texter där jag skrivit om hur mycket jag vill lyckas i livet. Jag läser hur desperat jag är. Jag läser om mina barnsliga drömmar och om mitt dumma tänkande. Det är näst in till idiotiskt. Det måste det vara. Jämföra sig själv med Obama, klart det var befängt! Egentligen var det mest peppande ord. Ord som jag matade in i min hjärna tills jag trodde på dem. För visst gjorde jag det!
Men nu är jag äldre. Vuxnare. Nu är jag inte ung och naiv. Jag är realistisk. Jag är verklighetssinnad och saklig. Nu kan jag skilja på mina drömmar.

Hm! Skratta bäst ni vill, men måtte jag aldrig bli realistisk, verklighetssinnad eller saklig. Aldrig någonsin.

                              _                                                                                                 _
                             ||

-Hur mår du?

-Jo tack, det är bra!

-Härligt.

-Hur är det själv?

-Jodå, det är bra med mig också.

Hur mår du? Allt bra? Hur har dagen varit? Simpla ord, inte sant? Hur ofta får du höra dessa ord? Dagligen, troligtvis. Hur ofta är det du som ställer frågan? Och ännu viktigare, hur ofta vill du veta? Hur ofta är du beredd på att faktiskt få höra svaret?
Jag läste i tidningen för ett tag sedan att den vanligaste fråga som ställs är ’’ vad blir det för mat?’’ strax därefter kommer frågan ’’hur mår du?’’ Det är konstigt egentligen..,hur en sån personlig fråga faktiskt kan ställas så ofta. Träffar du en bekant på bussen är det förmodligen det första du frågar. Hur är det med dig?
Vissa dagar är bra, medans andra faktiskt är lite sämre. Ibland mår man rent utav dåligt. Ändå så kommer svaret som på ackord. Jo, det är bra med mig!
Varför har en sådan personlig och faktiskt viktig fråga blivit en artighetsfras? Varför frågar man om man egentligen inte vill veta svaret? Varför frågar man när man inte ens brys sig? Det känns falskt. Det är ju bara tomma ord. Tomma ord som du vräker ur dig av artighet. Svaret är ju egentligen också lika falskt. Svaret har inge värde, precis som frågan. Hur kan det vara så?

Det är som om att jag desperat skriver ett inlägg för att få folk att fråga hur jag mår. För att de skulle ligga ett simpelt budskap i inlägget, som om ni skulle kunna läsa mellan raderna och förstå att jag inte alls mår bra.
Men så är det inte. Jag är lycklig och jag skrattar. Så om ni faktiskt hade undrat, undrat på riktigt, så hade svaret varit detsamma, för om jag faktiskt ska svara, svara på riktigt, så mår jag bra. Jag mår ofta mer än bra.

If you could go back and change just one thing about your life, would you? And if you did, would that change make your life better? Or would that change ultimately break your heart? Or break the heart of another? Would you choose an entirely different path? Or would you change just one thing? Just one moment. One moment that you always wanted back.

Nu blir jag arg på mig själv. Bättre, denice? Är killar bättre för att de är chefer? Är killar bättre för att de tävlar i världsklasserna?

Är människor som tjänar miljontals kronor om året bättre än de som inte ens tjänar en tiondel av de summorna?

Givetvis inte. Bättre var ett dumt och felaktigt ord.

Jag tar tillbaka att jag skrev bättre men jag vet inte vilket annat ord jag ska byta ut det emot.

Hoppas att poängen i inlägget gick fram ändå.

Killar är generellt bättre än tjejer, inte alltid men ofta. För ofta.  Det är tufft att erkänna med tanke på att jag: 1. är tjej. 2. hatar att vara snäppet sämre.

Chefpositioner är oftast tillsatta av män och inte nog med det så utövar ofta killar sporter på en högre nivå än tjejer, visst, killar är i regel starkare, de kan springa fortare och de orkar mer, men är det den enda anledningen till att de alltid kommer lite längre, är det den enda anledningen till att de alltid är lite bättre?

Ridsporten tillexempel är en av många få sporter där män och kvinnor faktiskt tävlar på samma villkor.

Det är betydligt fler tjejer som utövar ridsport men i de högre klasserna syns lika många kvinnor som män, eller möjligtvis, faktiskt fler män. I ridsport behöver man inte ha de kvaliteterna som fotboll och många andra sporter kväver. Visst handlar det om styrka, snabbhet och uthållighet men inte alls på samma sätt.  

Det jag vill komma fram till är att jag tvivlar på att män skulle vara bättre ryttare än kvinnor just med tanke på de olika styrkorna. 

Så, hur kommer det sig att de är så många killar i världsklassen trots att de är så få som faktiskt utövar sporten?

Jag tror att det beror på ambitioner, självkänsla och självinsikt.

Killar är mer tävlingsinriktade och när de ger sig sjutton på att de ska klara någonting så gör de det.

Ska jag berätta något komiskt?

Stolt är en synonym för manligt och mjukt är en synonym för kvinnligt, i alla fall enligt word.

Är det så det är? Män är stolta och kvinnor är mjuka? Om en människa är mjuk hur är hon då? Snäll och rar förmodligen. Behaglig är en synonym för rar. Behaglig. Vilken människa vill vara behaglig? Okej, behaglig är ett positivtladdat ord. Jag vill vara en människa som är behaglig att vara runt om men samtidigt vill jag inte behaga andra människor. För behaga betyder väl att man är andra till lags. Det är ju typiskt med oss tjejer. Att vi alltid vill vara andra till lags. Först medmänniskan och därefter oss själva.

Vet ni vad synonymen för stolt är då? Självsäker och envis. Självsäkerhet och envishet, har man dessa egenskaper har man ofta redan målet i sikte. Är man envis gör man vad som krävs tills man lyckats.

Männen klättrar alltså upp för berget och samtidigt som kvinnorna puttar på.
Okej. nu överdriver jag men förstår ni vad jag menar?

Så till er tjejer som läser bloggen-  Var snälla, rara och omtänksama, för det är ju de vi gör bäst, uppenbarligen. Men var även själviska, tävlingsinriktade och envisa för det är det som gör att vi lyckas.

Jag tänker mycket på framtiden. Ni som följt min vanliga blogg vet redan om det antar jag. Innan jag tog studenten var det jobbigt, framtiden skrämde mig och från och till stängde jag mig ute. Jag har alltid vetat vad jag vill göra i livet och trots att jag egentligen tror på mig själv så blev jag förvirrad.
Tänk om jag inte skulle lyckas? Tänk om jag alla i min omgivning skulle fortsätta att växa samtidigt som jag står still? Tänk om jag inte skulle klara av högskolan? Tänk om jag skulle tappa motivationen? Tänk om min drivkraft skulle ta slut och tänk om jag skulle nöja mig med halvdant?

Det som skrämmer mig som mest är att jag vid 60 års ålder ser tillbaka på mitt liv och inser att jag sumpade det. Inte själva livet men ni vet, vägarna jag valde och så vidare.
På avslutningen, dagen innan själva studenten sa en lärare till oss '' Det enda man ångrar när man blir gammal är det man aldrig gjorde''. Givetvis kommer jag förmodligen, precis som alla andra, att ångra att jag inte gjorde en hel del men jag vill inte ångra stor saker, inte ångra stora, viktiga och betydelsefulla saker. Jag kan ångra att jag aldrig flög helikopter och jag kan ångra att jag aldrig besökte Egypten men jag kan tametusan inte ångra att jag valde fel studieinriktning eller fel jobb eller fel man.  Seriöst, hur många svenskar tror ni är missnöjda med sitt arbete? Hur många svenskar tror ni är sambos bara för det är lättast så?, bara för att de har barn, hushåll och lån tillsammans? Jag tror den siffran är skrämmande hög. I framtiden vill inte jag vara en av dem som gör siffran högre. Så mycket vet jag.

Jag tror att dock att allt detta hör till, studenten är lika med ett lätt sammanbrott.
Nu så här i efterhand känns det däremot förvånansvärt bra. Jag är fortfarande rädd för att misslyckas men jag har ju för sjutton hela livet på mig att faktiskt lyckas.

Jag vet inte hur allt kommer att se ut i framtiden och egentligen är det bara slöseri med tid att gå runt och oroa sig. Så länge jag gör det som känns rätt borde det gå bra. Jag hoppas att det går bra.

Jag tänkte faktiskt börja med att lägga in ett inlägg från min vanliga blogg, ni som inte sett eller läst det tidigare, gör det. Det som skrivs är tänkvärt.


Never let the fear of striking out keep you from playing the game

You can do anything!
Det är sant, tro det eller ej men de är det. Du kan vara vem du vill och du kan göra vad du vill! Det slog mig här om veckan. Andra kanske redan har förstått det men det hade inte jag. Studenten har fått mig att tänka mycket på framtiden och jag har väl precis som alla andra fått höra det tusentals gånger, '' Du är ung, du har framtiden framför dig! Du kan göra vad du vill med ditt liv'' och så vidare... Yeah right, vilken klyscha! Jag trodde verkligen att det var en klyscha. Nu har jag börjat tänka om. Helt jävla seriöst, vad är skillnaden på mig och Obama? Okej, jag vet att jag jämför mig själv med USAs president. Jag vet att Obama styr världens mäktigaste land samtidigt som jag inte styr någon annan än mig själv. Men det är just det. Jag styr mig själv!. Om jag vill bli USAs president om 20 år så kan jag bli det. Om jag kämpar tillräckligt hårt, vill tillräckligt mycket, så kan jag väl tametusan också lyckas? Vad är skillnaden på mig och Obama? Är han en bättre människa än mig? Är han är bättre människa än dig? Är Obama smartare? Då ska jag plugga, läsa och studera. Är Obama mer omtyckt? Då ska jag vara snäll, rar och omtänksam. På riktigt, varför skulle han lyckas och inte jag? Varför kan han och inte du? Jag tror att alla kan! Okej, jag vill inte bli USAs president men om jag hade velat, och om du vill så go for it.

Fuck it. Gör vad du vill, plugga i 10 år till om det är de som krävs. Eller plugga inte alls men gör det som känns rätt för dig. Strunta inte i att plugga för att du inte tror att du kommer klara det, såklart du kommer! Visst, vissa är bättre på en del saker, vissa är smartare, vissa har lättare för att lära och så vidare och visst, det kan betyda att du får jobba dubbelt så hårt, anstränga dig dubbelt så mycket, möta dubbelt så många motgångar men jag lovar, de är värt det. Om 20 år kan du vara en framgångsrik jurist för att du kämpade men du kan också sitta i kassan på Ica för att du gav upp. Det är så jävla sant och jag är så jävla glad att jag har insett det. Insett det på riktigt. Det känns bra att veta att jag kan om jag vill! Oavsett mina förutsättningar så är det upp till mig. Alla kan om man bara vill. Tro på det, för de är sant!